Livet på landet: Dagarna går...

och tiden med dem....

I fredags var det ett år sedan Malin hamnade på sjukhuset för att aldrig komma hem igen... Det känns helt overkligt... Veckorna i Lund på Neuro och dagen med beskedet att det inte fanns mer att göra... Att man avbröt alla behandlingar då kroppen själv inte ville ta emot cellgifterna och slog ut alla organ.. Alla blodvärden som fullständigt gick i botten och trombocyter som var så låga att blödningsrisken var stor... Vår underbara kämpe som trots detta alltid hade ett leende på läpparna och njöt av mat och godis och älskade sitt underbara påskägg på ett par kilo som Sussi och Jerker kom med... Dagarna nere på Ronald Mc Donald huset där vi bodde och påsken som firades där... I strålande sol och en värme som var helt otrolig fick vi njuta av god påskmat, påskäggsletning och en massa goda fikastunder. Malin ville så gärna fira påsk... Vi pratade om midsommar och sa att vi skulle ha samma fest på Palliativa med god mat och allt och att alla skulle fira midsommar hos henne... Hon svarade inte på det.... Jag tror att hon redan då visste att hon inte skulle vara med oss... Just därför är jag så glad att hon fick en underbar påsk och att vi alla var samlade tillsammans för att fira den med henne.

Vår älskade prinsessa.... Det finns inga ord för hur saknad du är...

Fick idag frågan av en av mina dagispappor hur det var...

Ja.. hur är det...

Det är svårt att svara på ibland... Livet går vidare...

Dagarna går...

Man har blivit en annan person... Man värdesätter livet på ett annat sätt. Man lägger inte lika stor energi på att reta sig på saker, eller bry sig om materiella ting...

Men jag vet att Malin ville att vi skulle fortsätta leva... Leva livet för och åt henne.... Jag känner hennes närvaro så starkt och jag vet att hon är med oss och beskyddar oss och finns här med oss varje dag. Hon ger oss den styrkan och kraften som vi behöver för att kunna orka med vardagen och kunna orka stiga upp på morgonen och trots allt ha bra dagar...

För bra dagar det har vi...

Vi skrattar, gör roliga saker, festar, myser...

För vi har lärt oss att det är OKEJ ATT KÄNNA...

Det är okej att känna Glädje

och sorg

och ilska

och saknad

och det är okej att skratta

och gråta

Älskade Malin tillsammans med bästa vännerna Linn och Vera i trädgården på Ronald Mc Donald i Lund

Våra kattpojkar föddes samma natt som Malin somnade in..

Sven och Tudde är syskon och genom dem känner jag Malins närvaro så otroligt starkt ibland..

Sven han sover hos mig nästan varje natt och följer varje steg jag tar... Går jag på toa, sitter han på golvet bredvid, tar jag ett bad, ligger han på golvet sidan om... Håller jag på i trädgården, finns han vid min sida, ser jag tv, ligger han i närheten... Han kommer och lägger sig nära, nära, slickar på min kind som om han talar om att jag är här...

Nu menar jag inte att Malin skulle ha blivit en katt, men jag är övertygad om att hon på något sätt gett dem uppdraget att förmedla sin kärlek till oss genom dem...